Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om versfötter. Lyckligtvis kunna vi peka på
ställen där skalden obestridligen tillåtit sig
avvikelser från teoretisk likformighet: det är ogörligt
att med samma betoning läsa t. ex. följande
första-rader: Här åker (i), Hög och värdig (2),
Ja, hans konung (3), Högt i fjärran (9). Men om
versschemat i en dikt — för att ett visst
stavelse-eller taktantal skall nås — med säkerhet kräver
två takter där läsning med fyrstaving i och
för sig förefaller vara ett naturgivet alternativ,
då ha vi att läsa på det förra sättet, även om
tredje stavelsen inte kan bära ett starkt tryck.
På detta ha vi redan sett prov (sid. 49) : (Du som
av) skö’nhet o’ch be(hagen); (Död låg) naturen
fö’r mitt (öga). I sådana regelrätt byggda verser
kan jag, såsom jag förut utvecklat, icke finna
det riktigt att helt resolut läsa fyrtakter. I den
nutida vers, som utan att vara fri dock kan ha
en lösare struktur, kan man ofta tveka (särskilt
efter att ha vant sitt öra vid Frödings och
Karl-feldts rytmgångar). Jag stannar inför Ernst
Josephsons gripande Violoncell:
Jag från mitt hjärtas hjärta hör
en klagoton, som darrar klar;
han cellosträngens vemod har,
och smäktande han sakta dör. —
Men skrufven sköter sorgen om;
allt hårdare hon strängen spänt;
för hvarje gång hon honom vändt
alltmera klangfullt ljudet kom.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
