Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
sällskapsspektaklen lör Hordiska museet, i Fjalar-
Östergrens »Än är det tid!» och framför allt i Snoil-
skys sonetter »Du svenske man» och’ »Blankt stål»,
för att endast nämna några av de mera märkliga
bland tidsdikterna, höras varningens och maningens
ord. Men det är inte den agitationen, som synes
den unge Heidenstam av nöden. Storhetstiden,
vilken han som andra identifierar med krigens tid,
är förbi, och nu gäller det att skapa, nyskapa och
omdana. Den stridssång han vill höra, den är riktad
mot fördomarnas välde, som måste brytas ned; han
sjunger framåtskridandets sång. I motsats mot den
gängse dikten är Heidenstams också antiklerikal,
och den strof, där han säger, att rensning behövs,
när krämarfolket står skockat kring tronen och att
de religiösa nu förfölja med små sting och stick,
är värd att uppmärksamma. Det kan parallelliseras
med senare omdömen om samma epok. Jag tar
på måfå Strindbergs ur »I Röda rummet» dess
skildring av förhållandena vid sjuttiotalets mitt (ka-
pitlet »Det offentliga ordet», s. 135), som alltså
avser en något tidigare tidpunkt, och den — liksom
Heidenstams dikt — aldrig offentliggjorda första
versionen av Snoilskys »Nya och gamla Stockholm»,
som återigen är byggd på intryck från några år
efteråt och där det heter bl. a.:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
