Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Såsom utkastet föreligger, är det i trots av en-
staka ofullkomligheter och brister, som äro ound-
vikliga i ett nybörjararbete, alltigenom buret av
liv och friskhet. Vissa scener ha en häftig puls,
en lidelse i replikerna, vilka falla kort och klart,
redan med något av den heidenstamska prosastilens
stolta ton och på samma gång fyndiga form. Här
finns ingenting av död vikt, av det historiska epigon-
dramats deklamatoriska orörlighet. Dispositionen
är enkel och överskådlig, intrigen saknas, och det
patos, vartill diktionen stiger, har naturlig värdig-
het.
Det iär lätt att se, vem som närmast varit den
dramatiske läromästaren, naturligtvis hän, som vid
80-talets början stod som den europeiske banbry-
taren för ett nytt drama, och Heidenstam har själv
i sina anmärkningar strukit under, att vissa änd-
ringar måste äga rum, så att »det hela till stil inte
som nu blir Ibsen». Den kungstanke, som Hakon
i »Kongsemnerne» är förkunnaren av, och hans för-
kastelse av att bara göra den gamla sagan omigen
ha ju måst tilltala Heidenstam i hans begrundan
över sättet för de nationella värdenas renässans.
Det framgår av de nyss anförda replikerna, att hän
icke drömt om någon restauration av det gamla
slaget, någon alltings återställelse, utan begärt ny-
daning på inhemsk grund. Till hela sin grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
