Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
är en förtjänst hos honom att icke skriva s. k. god
vers och utfärdar det manifest mot den bundna for-
men över huvud, som kom att spela en så stor roll
för åttitalismen i Sverige: »jag anser versformen
slå tanken i onödiga fjättrar, vilka en nyare tid skall
bortlägga.» Det förefaller mig därför alldeles visst,
att när Heidenstam 1885 var trött på »vershamran-
det», berodde detta icke bara på den naturliga av-
mattningen i hans sinne efter att i så många år ha
hållit på med att söka en tillfredsställande uttrycks-
form och samla sig till ett förstlingsarbete, utan
även på inflytandet från Strindbergs versfientliga
estetiska uppfattning. Heidenstam slets vid denna
tid mellan sin önskan att skriva vers och ett begär
att skriva prosa, som lika mycket gynnades av
tidsriktningen, som versen motverkades av den. Året
efter »Vallfart och vandringsår» och sedan Heiden-
stam fullbordat prosaromanen Endymion skrev
han till Snoilsky: »Vad slutligen mig själv angår,
inser jag nog — eller börjar inse — att jag ej är
prosaist utan ligger mer åt det poetiska. Men det
är svårt att motstå frestelsen att ej försöka sig på
olika områden. För övrigt synes mig den sven-
ska prosan från de sista åren så torr och utan allt
liv (om Strindberg frånses), att — för ombytes
skull — jag nästan börjar längta efter s. k. poetisk
prosa — åtminstone livlig och smidig prosa.» Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
