Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
samhetskänslan, omöjligheten att helt sluta sig till
någon annan, trots det bittra behovet av gemen-
skap, varom Heidenstams diktning gett så många
vittnesbörd, möter ju till sin grodd redan i de
tidiga bekännelserna. Ett ensamt djupkänsligt, fan-
tasirikt barns oövervinnliga skygghet och otillgäng-
lighet. Det skapar sin egen fattiga, sin egen rika
värld av diktade gestalter och blir förtroligt med
dem som med inga levande varelser, vilka känslo-
lörbindelser det än kommer att knyta i verk-
lighetens värld. Ett ensamt barn blir aldrig som
andra hemma hos människor. Från barndomshem-
met, i vilket dess inbillning bygger sina under-
bara vemodiga och härliga slott och välden och
som för barnet är något helt annat och vida märk-
ligare än föräldrarna se och veta av, från barn-
domshemmet går det ensamma barnet genom värl-
den och livet, förbi vänner och fiender, med en
aldrig mättad längtan, med en aldrig tystnande
iråga, och dess innersta är vänt mot den värld, där
människor icke äro
:
Där skratta ej kvinnor, där sprakar ej härd;
men enslingen ser från sitt läger
mot morgonstjärnan och säger:
— Du barnaöga, som skingrar min blund,
till dig vill jag ropa i gryningens stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
