Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
då beklagat sig förut? Har det varit så betungande att
ha mig?
— Det har varit ljuvt, Astrid! Men jag måste ju
förvilla folk efter vi är lika som två bär.
— Är vi? sade Astrid illa berörd.
— Ja så lika som en gammal gumma och en ling
flicka kan vara. Ack förlåt mig mitt barn, men du anar
icke som min syster stod i med mig då du kom till!
Hon sträckte ut armarna och Astrid lät sig omfamnas
men tänkte:
»Besynnerligt att jag inte känner ett dugg.»
Hon blev pliktskyldigast stående stilla och väntade
tills modem skulle få nog av närhet och ömhet.
— Krama mig Astrid, viskade Leontine.
Astrid kramade Leontine.
— Ack, detta är en ljuv och salig stund mitt i allt
elände. Vi har blivit av med över hundra kronor, men
vi har funnit varandra. Och vet du, vad jag tror, barn?
— Nej, vad då?
— Jo, att nu först, då jag haft mod att erkänna, har
Gud äntligen förlåtit mig min synd.
»Vad har Gud att förlåta dig», tänkte Astrid. »Men
jag har — mycket. Och det kan jag inte.»
— Nu först tror jag, att jag verkligen får ha
förhoppning om att bli salig då jag dör. Min syster hon blir
nog flat i så fall för det hade hon aldrig trott.
— Så skönt för tant, för mor, menar jag. Bara det
inte blir lite för städat för mor i himlen!
— Ack, vad jag känner igen din fars humor! sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
