Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Denna upptäckt lamslog henne. Den Malte hon trott
att hon var gift med var en generös och nobel natur.
Han måste ha förvandlats fullkomligt utan att hon märkt
det. Den röst som snäste av Ulla kom från en elak och
obehärskad människa. Ett osynligt förfall måtte ha
pågått länge innan det kom så långt.
Men det var kanske hårt ändå att säga så. Kanske
hade han redan ångrat sig djupt och var förtvivlad. Då
ropade han på henne från förstugan, men hans röst lät
lugn och obesvärad:
— Kom Dagmar, ett ögonblick.
I förstugan stodo en grupp män kring något som inte
syntes men luktade förfärligt. Tre av dem voro i
uniformer, den fjärde var hennes vän från i eftermiddags. Vad
var det han hette nu igen? Språng? Var han månne
fortfarande ute och letade efter korvar? Hon kände sig
underbart tröstad av att återse honom.
Språng vände sig mot henne, då hon kom.
— Mina kolleger och jag skulle bli så tacksamma om
doktorn ville hjälpa oss att få någon rätsida på den här
gamla frun, som vi hittat på kyrkogården, sade han. Det
lät ytterst formellt, men Dagmar märkte ändå att han
också var glad.
På galoschhyllan satt en liten grå lumphög. Det enda
mänskliga man såg däri var en nästipp, som stack fram
ur hucklet och ett par bruna svartådriga kloliknande
händer, som höllo fast i en smutsig enegrepakorg.
— Ett par av våra karlar förföljde tjuvbandet, som
doktorn känner till, fortsatte Språng lika formellt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
