Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lördagen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
märka att han gjorde en viss sensation där han gick
fram.
»Jag undrar om de skrattar åt mig», tänkte han, ty
det var det värsta han visste. Och han anade ju inte att
alla trodde han skjutit två tjuvar i natt och hade blod på
sitt samvete.
När han kom in i Bruksgatan under det milda gröna
skimret från lindarna stannade han. På Leontines vita
skylt var fäst med ett par stift en lapp som tillkännagav
att affären åter var öppnad. Såå! Det hade han ju
förbjudit. Eller hade han inte? Han tvekade ett ögonblick
utanför grinden, medan två par ögon i ett av Leontines
fönster ivrigt följde hans tvekan. En minut, en evighet
varade spänningen bakom fönstret innan Språng beslöt
sig för att göra sin plikt och tala med Leontine. Endast
ogärna gick han genom grinden. Han kunde inte minnas
att han någonsin känt en sådan motvilja för att
konfronteras med den bestulna parten. Ofta höll han mer på
tjuvarna i sitt hjärta, men i detta fall tyckte han inte
om någondera. Nu sedan man till sist lyckats klara upp
de övriga stölderna och oegentligheterna i trakten, var
det ju bevisat vad han hela tiden trott, att historien hos
Leontine var ett isolerat fall utan samband med de
övriga.
Konstapel Anderson, som hela tiden envist följt sitt
eget spår med hunden Bill, hade nämligen infångat
korvtjuvarna på bar gärning. De voro två stora svarta
hundar som slagit sig ihop och levt högt på att
bestjäla bondgummorna. De hade lidit sitt straff på fläcken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
