Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lördagen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
honom för alltid eller om hon velat förvandla honom,
rädda honom. Det var tänkbart att hon dött av
hövlighet för att lämna honom vägen fri men också
tänkbart att hon velat spärra vägen till den andra kvinnan.
Men om så var, kunde ju ett ord upplyst henne om att
det var onödigt! Men av vilket motiv hon än handlat,
den känsla som lett henne hade varit av det sällsamma
slag som inte ryggar för något. Han hade nog tyckt hon
var för ung, för barnslig och lite för grund i sina känslor,
det var därför han sökt sig till de djupa brunnarna hos
den andra! En dåre hade han varit som upptäckt först
nu vem som hade de starkaste känslorna.
Plötsligt började det rycka i kinden igen. Han hörde
Reginas röst i sitt öra: »stöd mig ej, låt mig falla...»,
det vill säga: »låt Ulla dö så att min hemlighet ej må
bli uppenbar!» Så bottenlöst feg och så kallblodig var
då i prövningens stund den kvinna vars passion
förtrollat och förbränt honom. Hur lätt att fruktansvärt
hämnas på henne om man bara kunde kasta sig själv till ett
byte för skvallerkäringarna i Gåtatorp — och det
kunde han. Hämnas och så bort för alltid. Hans samband
med Gåtatorp var brutet. För Ullas skull och genom
Ulla hade arbetet där fångat och inspirerat honom. De
hade gemensamt kommit på alla uppslag och utan
samarbetet kunde de inte ha genomförts. Ulla måste ju ha
vetat vilket slag hon måttade mot Gåtatorp. Och så
började hans tankar gå i samma ring igen: hur kunde
hon? Vad menade hon?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
