Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söndagen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
— Jag vägrar att låta mig vaktas, skrek Sjang
där-inifrån.
— Bjud till att vara lite lugn! ropade Dagmar häftigt
från dörren.
— Nej det vill jag inte! Den här dagen är ju
helvetisk. Timme efter timme samma sågande i bröstet på
henne, stackars liten. Dagmar sa själv att det borde
blivit en vändning i går kväll och nu är den här dan
halvliden. Och till på köpet ska man kommenderas att
vara lugn.
— Det är fler än Sjang som har’nerver, sade
Dagmar.
— Du hör själv att du inte får fresta Dagmar för
mycket, förmanade Regina lärarinneaktigt. Gå du
Dagmar, jag ska nog klara honom.
— Om ni inte ger er i väg båda två, skrek han, så
hoppar jag ut genom fönstret.
Dagmar och Regina sågo rådlösa på varann, de
andades lättare då de hörde Malte där ute. Sjang hörde
honom också och plötsligt kom han utfarande till de
andra.
— Jag ska gå och lägga mig, sade han. Men först
ska ni alla tre höra hur kär jag var i Ulla! Det vet
Regina, som var med från början och det vet hela
Gåtatorp, men Odelmans kanske inte vet det... han stod
och höll sig i dörrposten, han kände sig nära
sammanbrottet och döden, allt hängde på att han fick skrika ut
om sin kärlek innan det blev för sent.
Har ni sett att jag har en hörntand för lite? sa han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
