Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söndagen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
— Slut på förhöret, sade han, vi behöver inte veta
mer.
— Nej det är så rätt, sade Sjang, sanningen är så
enkel: då Ulla fick klart för sig hurdan karl jag var ville
hon inte leva mer.
— Men så tala då änteligen om vem fruntimret var,
envisades Sofi, så en inte behöver gå och misstänka en
hoper oskyldiga.
— Rym ut salen befallde Språng, precis som han hört
rådmän och domare säga så ofta. Han plogade ut alla ur
väntrummet, endast Regina lät han sitta i sitt hörn.
Regina hörde protester och tramp omkring sig. Så
blev det tyst. En röst från sjukrummet sade: gudskelov.
Snickarna kände sig olyckliga där de stodo ute på
planen.
— Kan vi inte gå nu, Albär? Vad ska vi vänta på?
Tänker du tala med Sjang?
Albär svarade inte. Det var första och enda gången
han inte hade svar eller ledning att ge. Hans blickar
fixerade oavvänt fönstret till Ullas rum, han såg
människor röra sig där, bli stilla, hörde verkmästarn, ja
minsann, bedja. Kamratemas röster ströko förbi honom
som ett oredigt surr. Ulla, Ulla! detta var värre än att
förlora en hand.
Sjang kom ut ur flygeln, gick ett par steg och
stannade.
— Beklagar sorgen, sade Ullastina och neg tafatt.
— Groteskt, mumlade Sjang. Han ryggade för sina
vänner snickarna som nu nalkades i sluten trupp för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
