Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efteråt - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
— Å ni kan göra era garnityr i stiliserad renässans
och funkisbetonad empire utan mig...
— Nej det kan vi inte. Jag ska säga dig som det
är, vi måste ha borgen för att få arrendet och Roili
hjälper oss om du går med, annars vill han inte.
— Då får det gå åt skogen med er då?
Hittills hade Albär inte tagit så illa vid sig, ty han
hade varit beredd på Sjangs ton och på att det skulle
ta tid att övervinna hans motstånd, men när Sjang
talade i denna slarvigt försmädliga ton om så ödesdigra
ting blev han med en gång ursinnig. Sjang fick veta
det mesta som var att veta om sin högfärd och hur
litet begrundad den var, om sitt ansvar, om sin
förbannade plikt och om hur grundligt han misstog sig om
han trodde att han skulle få smita från alltihop.
Sjang lyssnade utan att avbryta, han blev inte ens
ond tillbaka. Till slut hejdade han talaren som inte på
länge hunnit till botten av sina förråd.
— Behövs inte mer, sade han, du får väl lov att
spara lite mål i mim till de andra också. Det där begriper
jag själv, jag inser att det inte går an att lägga
Gåtatorp öde innan man försökt på alla vis, men ser du
jag kan inte. Ni finge ingen glädje av mig här, det är
sanning, begriper du.
Albär tänkte att det kanske låg något i detta, men
det hörde ju inte hit, huvudsaken var att de behövde
Sjangs namn för att starta, han förstod att Roili inte
skulle låta rubba sig på den punkten.
— Åjo, när du bara fått repa dig efter det här, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
