Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efteråt - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
eller hur? Risken är bara att när det gäller dem som
står en nära blir man feg och orolig.
— Jag undrar det? jo kanske? för om jag fick se
doktorn mitt i ett upplopp där det regnade sten mellan
strejkande och svartfötter, så skulle jag förstås bli feg
och dra blankt.
— Tack för det, sa Dagmar. Adjö min vapendragare!
— Vi säger inte adjö än, sade han, jag kommer ner
med fröken Montans ansökan om sjukledighet.
Han stod tätt bakom henne för att hjälpa henne på
med kappan. Hon lyfte inte armen för att trä den i.
Hans händer sjönko ner på hennes axlar och lågo ett
ögonblick stilla där. Hon var omsluten i ett beskydd mot
alla anlopp som vågade nalkas hennes person. Ett
ögonblick tilläto de sig denna närhet och denna dröm, så
slet hon sig ur den.
— Jag är glad trots allt att jag kom på korvjakt till
Gåtatorp, var allt vad han sade, när han satte på
kappan.
— Gud välsigne korvtjuvarna, svarade hon och var
utom dörren.
m.
I prästgården väntade man tio minuter på doktorn
med middagen, sen satte sig Malte till bords med Olle.
När Dagmar äntligen kom var hon så frånvarande att
det mesta av samtalet mellan de två gled henne förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
