Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Han tror inte han behöfver sina öron, bara sina
ögon. Tok där! Du skall snart inte behöfva
någondera delen.
Han går med tunga, sömniga steg genom snön
fram till utkiken. Jag följer honom som en
skugga, fast det inte finns något ljus. När som
hälst kunde jag göra det, men jag vill inte. Det
är för tidigt ännu. För nära husen.
Han börjar klättra uppför utkiksstegen.
Jag följer honom så nära att jag känner lukten
af hans transmorda stöflar. Visste han af mig,
kunde han med en spark slunga mig in i
evigheten, men han vet ingenting, känner ingenting.
Jag flyttar mina händer jämnsides med hans
fötter, som stiga uppåt af gammal vana. Han
syns som ett helt bärg of vanför mig, och slinter
han så krossar han mig som en fluga. Men han
slinter inte, för det finns rättvisa i världen.
Jag skall följa honom ända upp till plattformen,
uppför alla hundrasjutton pinnarne i stegen.
Rundt om oss är natt. Ju högre vi stiga, desto
mer drar det. Hafvet ligger därute i mörkret
och andas tungt i långa dyningar. Jag känner
pusten från dess djupa andetag och klockbojen
ringer genom mörkret: bing, bång! bing, bång!
Dyningarne brusa mot Svartskären, för nu ta
inte kustklipporna emot längre. Vi äro snart
uppe. Vi gå som apor till väders upp i himlen
efter den lodrätta stegen, som sväfvar i luften.
Bärget of van mig försvinner. Jag stannar ett
ögonblick. Jätten är uppe. Jag har hakan i
jämnhöjd med plattformens golf. Jätten drar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
