Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Dansen gal törst. Man drack.
Blåjackorna voro i sjunde himlen. De
skämtade och stojade. Åldrig hade de träffat så snälla
människor förut. Flickorna, som lidit af
karl-torka, eftersom alla byns pojkar, som dögo till
något, hade tagit hyra under sommaren, grepo
med förtjusning hvad som bjöds. Där togos eder
och gåfvos. Hviskande par försvunno då och då
uppåt vägen, som förde till skogen.
Ibland ekade glädjen därbortifrån liksom den
store Pan skrattat inne i skogen.
Dansen gick. Stjärnorna tändes. Det fläktade
svalka utifrån hafvet. Fötterna skrapade oafbrutet
mot det blankslitna bärget.
En liten och en stor blåjacka dansade med
hvarandra. Hela kvällen hade de dansat
tillsammans. Den lille hade lofvat att lära den
store schottish. Han hade svårt att infria löftet,
ty han räckte inte längre än till midskepps på
den långe.
De hälsade flitigt på nere hos gästgifvarens
ölnederlag, och följderna visade sig i dansen. Den
lille, som hade närmare till jorden, höll balansen
bättre, men den store började svaja som en fura
i storm, oöh han skrattade öfverljudt, när den lille
trampade honom på tårna. Han lyfte den lille
himmelshögt, när de slutade, och kallade honom
"dansmästare". Och skrattet rungade i klipporna.
Till och med kyrkan skrattade, fast mer djupt
och högtidligt liksom med basröst.
Flickornas näsdukar viftade som stora
nattfjärilar i de hvilande grupperna, där en och annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
