Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
fått lyckligt leende gled öfver haiis ansikte,
när han tänkte på att hän alltid gjort siii plikt;
Hufvudet sjönk sakta. Hati log fortfarande. Haii
kände hur han domnade, hur han förenade sig
Med tystnaden omkriiig, htir värnien lämnade hank
panna och något svalt strök sakta, ömt öfver de&
som ett gammalt minne af en vänlig hand; han
ville streta emot, ville öppna ögonen, men ögon*
locken voro bly tunga, hakan stödde ner mot
bröstet, och han somnade.
Natten sof utan ett ljud. Bara myggornas surr.
Högt öfver jorden, uppe i det lysande
luft-hafvet seglade en fjällvråk sakta mot norr.–––-
Uppgående tåget skulle köra in tiden. Det
dansade godt undan. Hjulen smällde mot
sken-skarfvarne. Turisten, som stod utanför på
plattformen för att njuta den högnordiska
sommarnatten, tyckte det lät som en taktfast musik.
Man hade kört friskt undan hela tiden. Myrar
och mossar slängde förbi. Granarna, som liknade
askrakor, svajade för luftdraget och röken buktade
i en lång, svart orm efter tåget -; undan går
det, vagnarna gunga sakta i behaglig ro,
telegraftrådarna glida förbi likt oändliga notlinjer, som
stolparna dela med taktstreck, framåt, framåt
rusar tåget, ibland kvider en järnlucka eller piper
en axel, alltjämt framåt i en brusande fart -
och så helt plötsligt en hvissling, ilsken - en
till - ännu en - förskräckt, vettskrämd! -
bromsarna gnissla, kopplen skramla, vagnarna
Erast Didring: Vilsna vandrare. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
