Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Han låtsades med andakt lyssna till deii heliga
rättvisans snigelgång, men tänkte hufvudsakligen
på middagen hos landshöfdingen.
Han hyste ett djupt förakt för hela denna
bondeii^stitution men aktade sig för att visa det,
ty han visste mer än väl, att de tolf omkring
honom kunde förtaga verkan af hans ord och
öfverrösta honom.
Själf ansåg han sig som den enda verkliga
förkunnaren af sanningen och rättvisan, ty han
var mycket ung.
Det luktade bönder, snus, sura stöflar och
skosmorning. Rännilarne, som runno från den
smältande snön på stöflarne likt ett mönster af
konstgjord bevattning öfver golfvet, förenaäe sig
borta vid ena kaiiten af vittnesbänkön i en stilla
sjö, och där satt Hjälte med vattnet uppe på
snörkängorna lagom för att det skulle rinna in
genom snörhålen.
Han kände det icke.
Han var upptagen af en enda tanke - du
måste säga sanningen, Hjälte.
Han hörde förströdd på förarens och eldarens
samt tågpersonalens vittnesmål, liksom om han
själf inte hade någon del i hvad de talade om.
Allt hvad som sades var mer ett tomt prat.
Han ensam satt inne med den stora, omutliga
sanningen.
Hjälte satt och såg på domaren och undrade
hvad verkan sanningen skulle ha på denne. Han
forskade i domarens ansikte, men dess uttryck
gaf honom ingen vägledning. J3et var ett röd*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
