Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot den hemlighetsfulla öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJOÖN
Georg Söderbom skulle med Ördek som vägvisare tåga
söder ut inåt öknen för att söka efter ett gravfält.
Ståndlägret n:r 70 skulle under tiden bevakas av tre
eller fyra man.
Både bilkolonnen och kanotflottiljen gingo därför
mycket ovissa öden till mötes. För den förra hade det
varit vida lättare att färdas på vintern då man kan
medtaga ett stort isförråd ombord på lastbilarna. Men
för den senare, som hade att kartlägga Kum-daria,
passade icke den kalla årstiden då floden är isbelagd.
Inför det lockande perspektivet att vara den förste
som kartlagt varenda krök av min egen gamla
Kumdaria, veko alla betänkligheter. ”Hur skall vi komma
tillbaka?” var en fråga som jag i uppbrottets ögonblick
och sedan hela vägen, då dagarna förde oss allt längre
och längre bort från vår fasta stödjepunkt,
ståndlägret n:r 70, icke ägnade en tanke. Inga hinder fingo nu
resa sig i vår väg. Vilken möda och vilket tålamod
hade det icke kostat mig att ännu en gång äntligen få
återvända till denna trakt som jag för en mansålder
sedan ägnat så mycken uppmärksamhet och där de
teorier jag då uppställt förverkligats inför mina ögon!
Om någon frågade mig hur återtåget med bagage och
proviant skulle ske, svarade jag blott:
”Lyckas det oss att nå vårt mål, den vandrande sjön,
så finna vi nog någon utväg att ta oss tillbaka. Att
med enkelkanoter, som äro lättmanövrerade, ro emot
strömmen, är alltför tungt. Om bilkolonnen uteblir,
få vi väl skicka någon roddare till fots utmed floden
till ståndlägret för att från Tikenlik driva upp några
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
