Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till en okänd prinsessas grav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
erosionsresterna av en jardang. På avstånd kunde man
inte tro annat än att de voro gjorda av människohand.
I norr synes ett landskap av jardangs och koner och
längre bort den grå ”sajen” eller den ytterst flacka
gruskäglan vid foten av Kuruk-tagh, vars förberg te
sig som en hotande molnvägg.
Sjöfåglar flyga skrikande omkring oss — det är som
om de ville varna varandra för vår ankomst. Nu glida
vi förbi en monumental mesa, en av dessa mäktiga
gulröda erosionsrester från en äldre, sentertiär
sedimentation. Den stannar på höger hand och vi fortsätta mot
nordost. Men efter en stund märka vi att den svaga
strömmen är emot oss, och vi vända därför tillbaka
mot sydväst. Då vi för andra gången nådde den
monumentala mesan, föreslog Sadik, min roddarbas, att han
skulle gå upp på mesan och speja efter det mest
lovande farvattnet. Efter en god stund kom han tillbaka
med besked att utsikten var oerhört vidsträckt, men
farvattnet så förvillande, att han ej kunde avgöra åt
vilket håll vi borde gå. Han bad mig därför själv
komma upp på mesan och bestämma vår kosa.
Under tiden hade flera av de andra roddarna
hoppat i land och försvunnit bland strandvassen och
lermarkens ojämnheter. Då nu Sadik förde mig på ganska
halsbrytande stup, där jag ofta behövde hans starka
hand för att komma upp på ett lodrätt trappsteg,
mötte vi ett par av de andra, som rapporterade att de
funnit en gammal grav.
”Gå efter spaden!” svarade jag. Vi hade faktiskt
endast en spade, vilket jag med avsikt nämner för att
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
