Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra sista dagar vid Lop-nor och Lou-lan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA SISTA DÅÄGAR VID
LOP-NOR OCH LOU-LAN
Hur underligt kändes det icke att vakna på
morgonen den 21 maj och veta att vi voro på väg rakt mot
min gamla ruinstad Lou-lan, som jag varit lycklig nog
att upptäcka den 28 mars år 19001 Skulle det
verkligen förunnas mig att återse denna historiskt,
politiskt, militärt och kommerciellt så betydelsefulla plats
för tredje gången — efter 34 år?
Vi följde ju en smal kanal som nästan snörrätt
pekade mot Lou-lan och som kunde vara grävd av
människohand. Tamarisker, enstaka eller växande i snår
kantade dess stränder — man kunde tro att dessa
ökenbuskar blivit planterade i avsikt att skänka
forntida kanotresenärer skugga.
Kanalen upphörde dock och övergick i en rätt stor
sjö, från vars botten tamarisker och dessa långa
lerklotsar, som turkarna kalla jardang, stucko upp. Sjön
smalnar och upphör slutligen alldeles och vi måste
släpa de båda kanotparen över ett smalt näs. På andra
sidan kommo vi åter ut på ett stort, öppet vatten, där
tamariskerna och vassen bildade långa strimmor
parallella med jardangs, d. v. s. sträckande sig från NNO
till SSV.
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
