Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra sista dagar vid Lop-nor och Lou-lan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
vinden lagbundet skulpterade leran. Och vad skulle
jag ta mig till om de inte hördes av!
Chia Kwei och jag, de sista i lägret, kunde inte finna
deras spår och inte bära vatten till dem genom den
torra, glödheta öknen. Själva hade vi mer än nog
av allt.
Jag ryste vid tanken att den ena dagen skulle gå
efter den andra tills vi äntligen måste bryta upp utan
dem. Att sedan från läger 70 skicka en hjälpexpedition
med lastdjur att söka efter dem hade väl varit ett
nödvändigt men alldeles hopplöst företag. Man hade
endast kunnat finna deras förmultnade och förtorkade
lik.
Men så illa skulle det ändå inte gå. Kl. 11 gick jag
åter upp på en hög jardang för att speja med kikaren.
Knappt hade jag nått dess krön förrän jag såg en man,
som med trötta steg nalkades lägret. Var det Ali? Nej,
där kommo två till och så åter en.
Efter några minuter voro de framme, Chen och hans
tre följeslagare. De voro förfärligt trötta och hungriga.
För mig var det en verklig befrielse från en mardröm
att ha dem helbrägda tillbaka. De kände säkert alla
hur välkomna de voro.
Jag föreslog de trötta vandrarna att efter en
grundlig frukost sova ut i timtal — vi hade ingen brådska,
ty Ali saknades. Men Chen var så uppfylld av vad
han sett att han först ville berätta om allt. Sedan
tvingade jag honom till vila och han sov som ett barn.
Vägen till Lou-lan hade varit längre än vi
beräknat, 18 km. i stället för 12.
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
