Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Tun-hwang och de tusen buddhornas grottor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
till Anhsi och vägen genom öknen till Tjarkhlik, där
Marco Polo dragit fram och för ett fyrtiotal år sedan
min gamle nyligen avlidne vän P. K. Kozloff. Om de
vägar som särskilt intresserade oss, ökenvägen till
Lopnor och Lou-lan, tillryggalagd av M. A. Stein och av
Hörner och Chen, eller om eventuella karavanstigar
i Pei-shans berg norr därom, hade de ingen aning. Ej
heller hade de någon kännedom om den direkta vägen
till Turfan, som nu ytterst sällan eller aldrig är i bruk,
men voro bekanta med en torgut, Bughra, som färdats
denna väg. Tyvärr var han nu bortrest. Det tal vi hört
i Sinkiang om flyktingar, framför allt köpmän, vilka
tid efter annan begåvo sig genom Kuruk-tagh till
Tunhwang och Anhsi för att undgå oron i sitt eget
hemland, måtte ha varit betydligt överdrivet, ty i de
sistnämnda städerna visste man intet därom.
Vi träffade en tungan, som sade sig känna en västlig
bakväg till Hami. Den ledde mot norr från
Tunhwang, svängde sedan mot nordväst genom Pei-shan
innan den åter gick norr ut mot Hami. Där funnos
källor och bränsle.
Altmisch-bulak och Lop-nor hade ingen hört talas
om och några andra vägar till Korla och Kutja än
över Hami och Turfan eller Tjarkhlik kände man
icke till.
Den dåliga orienteringen och förbindelsen mot
väster är helt naturlig. ÄÅt detta håll utbreder sig en av
jordens ödsligaste öknar, ett gudsförgätet land, som
reser en gräns mot människornas samfärdsel. Därför
är Tun-hwang en cul de sac, den yttersta svanskotan
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
