Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Pei-shans labyrint av berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
blott av det smala dynbältet. Hwang-tun-tse, ”Gula
tornet”, är ruinerna av en gammal övergiven ort, där
två tempel finnas, det ena med tre valvbågsportaler i
förfallet skick, det andra ännu bebott av en ensam
präst. Underligt att gudahus förläggas till denna
ödsliga trakt, dit sällan andra än bränslesamlare förirra
sig. Men förmodligen besökas de på religiösa
högtidsdagar av andäktigt folk. I helgedomen
Shen-hsienmiao bodde två taoistpräster, av vilka den ena var
hemma medan den andra gått till ett tempel vid
Sulo-ho eller Pei-ho, ”Norra floden”, såsom vattendraget
kallades här.
Bortom ett gammalt vakttorn, Chien-tun-tse,
glesnar vegetationen och leröknen blir mera plan och hård.
Icke sällan fly uppskrämda antiloper åt sidorna.
Alldeles död är icke denna vildmarksväg. Även här är
en och annan bränslesamlare ute med kameler eller
åsnor.
Vägen leder mot norr och vi nalkas därför icke vårt
mål, Altmisch-bulak, som är beläget i väster. Förgäves
spana vi efter någon stig som tar av åt detta håll.
Vägvisaren, som borgmästaren gav oss, en ovanligt
storväxt och grovlemmad karl, tyckes ha en
oövervinnelig fasa för landet väster ut. Där finns ingenting
annat än sand och grusbäddar, försäkrar han, en terräng
omöjlig för våra bilar. Han tycks vara rädd för att vi
ämna locka honom med oss till Sinkiang, där krig
råder och man kan bli skjuten. För övrigt kände han
endast två vägar, åt nordväst och nordnordost, båda
ledande över låga pass i Pei-shans randkedja, det se-
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
