Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det sista pulsslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
sågo under färden utför Kum-daria då vi dagligen
drevo förbi förtorkade träd och buskar, vita eller gråa
vårdar över gamla gravar och såsom jag under
föregående resor bevittnat kring Lou-lan och i andra
delar av Lop-öknen. Åter och åter igen förvånas man
över att popplarnas stammar ännu efter 1,600 år
förbli stående upprätt, ehuru otaliga, flygsandförande
stormar dragit fram över dem. Endast stammarna
hålla stånd, grenar och kvistar ha längesedan
försvunnit, virket är förtorkat, ljusgrått och skört, brinner
härligt och sjunker i vatten. Denna sistnämnda egenskap
som jag av en ren tillfällighet uppdagade beror
förmodligen därpå att dessa stammar, sedan de berövats
sin bark torkat och spruckit, blivit impregnerade med
flygsand och stoft, vilket möjligen också bidrar till att
konservera och härda dem och öka deras
motståndskraft mot vinden.
Ett sådant händelseförlopp hade ägt rum vid
Kumdaria och kring Lou-lan omkr. år 330 e. Kr. Även om
krigiska och politiska omstörtningar bidragit till
stadens evakuering, reste dock flodens och sjöns vandring
mot söder absolut oöverstigliga hinder i vägen för
människornas och det organiska livets fortbestånd i denna
trakt. Då jag den 28 mars år 1900 blev den förste som
höll sitt intåg i den gamla staden, fann jag mig
omgiven av ett landskap, som i allt bar dödens prägel.
Blott i några depressioner längre söder ut i öknen, dit
Tarimvatten i deltaarmar på vissa mellantider kan ha
nått fram, fanns då ännu en och annan tamarisk, som
kvarhöll en gnista av liv.
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
