Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TI
"ådror, hvartill man kan gissa sig af hans vackra
blåa ögon. I går qväll gingo vi upp till slottet litet
före solnedgången — det vill säga »: alla gingo, men
icke Fredrik, han skulle möta oss der, sedan han
först varit på posten och hört efter bref. Det var
särdeles roligt för oss att få ströfva omkring ibland
ruinerna, bese källrarne, der jättefatet är, och de
sköna trädgårdarne, som kurfursten för länge sedan
låtit anlägga åt sin engelska gemål. Jag tyckte bäst
om den stora terrassen, ty derifrån är utsigten gud-
domlig, och det gjorde, att medan de andra voro
inne i rummen för att bese dem, satt jag derute och
försökte rita af det gråa stenlejonhufvudet på muren
med sina skarlakansröda getblad hängande rundt om-
kring det. Det föreföll mig som om jäg varit en
romanhjeltinna, som sutit der och gifvit akt på huru
Neckar rann genom dalen, och lyssnat på musiken
från den österrikiska musik-corpsen, som spelade
nedanför, och väntat på min älskare, lik en roman-
hjeltinna. Jag hade en känsla af, att någonting
skulle hända mig, och jag var färdig att möta det.
Jag kände icke den ringaste blyghet eller bäfvan,
utan var fullkomligt kall, och endast litet lifvad.
Då och då hörde jag Fredriks röst och sedan
kom han rusande genom den stora hvalfbågen för
att söka mig. Han såg så upprörd ut, att jag all-
deles glömde allt som rörde mig sjelf och frågade
hvad som hade händt. Han sade att han just fått
bref, hvari man bad honom komma hem, emedan
Frank var mycket illa sjuk. Han måste alltså resa
samma qväll med natt-tåget och hade blott tid att
säga "farväl". Jag var mycket ledsen för hans skull
och kände mig äfven en smula sviken i mina för-
hoppningar — men denna känsla räckte blott en
minut — ty han sade, just som vi skakade hand —
och han sade det på ett sådant sätt, att jag ej kunde
misstaga mig — "jag skall snart komma tillbaka —
och ni lofvar ju att icke glömma mig, Amy?"
Jag lofvade ej, men jag såg på honom, och han
tycktes nöjd — och det var för öfrigt icke tid med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
