- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
138

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

138

Jag ämnade just springa min väg, då jag fick
syn på ett litet barnkräk, som bar en stor bok, och
jag stannade derför qvar för att se hvad som nu
skulle ske.

«Ja beöfva min Bhaer," sade den lilla malen,
kastande bort boken för att springa och möta pro-
fessorn.

«Du skall få din Bhaer, kom då och tag ett
dugtigt tag i honom, min Tina," sade mr Bhaer
i det han skrattande tog fatt på henne och höll
henne så högt öfver hufvudet på sig, att hon måste
böja ned sitt lilla hufvud för att kyssa honom.

Nu måste ja läsa öfver min lessa,’ sade den
lilla löjliga varelsen, och då satte han henne straxt
på bordet, öppnade det stora lexikonet, som hon
hade haft med sig, gaf henne en blyertspenna och
papper, på hvilket hon genast började klottra och
vände då och då om blad och förde sitt lilla finger
utefter sidan, liksom hon sökt ett ord, och allt skedde
med ett sådant allvar, att jag nästan höll på att
förråda mig genom ett skratt, under det professor
Bhaer stod och strök hennes vackra hår med en
så faderlig min, att den kom mig att tro, att hon
måste vara hans egen, fastän hon såg mer fransysk
ut än tysk.

En ny knackning och inträdandet af två unga
fruntimmer skickade mig tillbaka till mitt arbete,
och der stod jag samvetsgrannt gqvar hela tiden, som
jag hörde buller och prat i rummet bredvid. En af
flickorna skrattade alltid mycket tillgjordt och sade
med en så kokett ton: "nu professor," och den andra
uttalade tyskan med en så lustig prononcering, att
det måste varit svårt för honom att hålla sig allvarsam.

Begge tycktes i högsta grad pröfva hans tåla-
mod; ty mer än en gång hörde jag honom säga med
mycket eftertryck : "Nej nej, det är icke så," ni icke
hafva hört på hvad jag sagt," och en gång hördes
det ett hårdt slag, liksom han slagit sin boki bordet;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free