- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
148

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148

Sedermera gingo våra lektioner bättre, och jag
läser nu mina lexor ganska bra, ty detta sätt att stu-
dera behagar mig, när grammatiken sålunda vecklas
in i sagor och poesi på samma sätt, som man
ger piller i gélée. Jag tycker särdeles mycket om
det, och han tyckes ännu icke vara trött derpå, hvil-
ket är mycket snällt af honom, eller hvad säger du?
Jag tänker ge honom någonting till julklapp, ty
jag vågar ej gifva honom penningar. HSäg mig nå-
gonting, som vore vackert och passande, mamma lilla.

Det gläder mig, att Laurie tyckes vara så lycklig
och sysselsatt — att han lagt bort att röka och låter
sitt hår växa. Nu sen ni, att Betty sköter honom bättre
än jag gjorde. i Men jag är inte svartsjuk, älskade:
utan gör du ditt bästa, men gör honom icke till nå-
got helgon. Jag fruktar, att jag icke kunde hålla af
honom utan en liten återstod af mensklig svaghet.
Läs upp bitar för honom ur mina bref, ty jag har
ej tid att skrifva mycket, och det kan vara lika bra.
Jag tackar Gud, att Betty fortfar att må så bra.

4

Januari.

« Ett godt nytt år önskar jag eder alla, mina kära
anhöriga, hvaruti äfven inbegripes mr Laurence och
en ung man vid namn Laurie. Jag kan ej säga
er, huru ofantligt mycket jag fröjdat mig åt edra jul-
klappar, ty jag fick dem icke förr än just nu och
hade uppgifvit allt hopp. Edra bref kommo på mor-
gonen, men ni sade ingenting om paketet, hvilket
naturligtvis skulle bli en öfverraskning; men jag
kände mig sviken i mina förhoppningar, ty jag hade
en "slags känsla", som sade mig, att ni inte hade
glömt bort mig. Jag kände mig en smula modfäld, då
jag efter teet satt på mitt rum, men då det stora,
smutsiga hopklämda paketet lemnades till mig, då
ryckte jag det till mig och dansade. Det var så upp-
friskande och hemlikt, att jag satte mig på golfvet
och läste. beskådade, åt, skrattade och grät på mitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free