- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
178

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

178

förmåga sade han med en så ljuft förledande röst,
att den aldrig varit så farlig förut:

"Låtom oss icke svika allas förhoppningar, alle-
sammans önska det. Farfar önskar det af allt hjerta
— edra anhöriga vilja det också — och jag kan ej
lefva utan er. Säg att ni vill och låtom oss blifva
lyckliga! O, gör det!"

Icke förrän många månader efteråt kunde Hanna
förstå, huru hon haft själsstyrka att stå fast vid den
slutsats, till hvilken hon hade kommit, då hon afgjorde,
att hon ej älskade sin gosse och aldrig kunde göra
det. Det var mycket svårt att stå fast vid detta,
men hon gjorde det, väl vetande, att uppskof var
både grymt och utan någon nytta.

"Jag kan icke säga uppriktigt ja, och derför skall
jag aldrig säga det; och med tiden skal ni få se,
att jag gjort rätt och tacka mig derför," började hon
högtidligt.

"Jag vill bli hängd, om jag gör det!" svarade
Laurie, i det han sprang upp ifrån marken, glödande
af ovilja vid blotta tanken på någonting sådant.

"Jo, det skall ni!" envisades Hanna. "Ni skall
med tiden öfvervinna detta och finna någon älsklig,
väl uppfostrad flicka, som skall beundra er och blifva
en ståtlig fru i ert fina hus. Jag skulle ej duga, ty
jag är tarflig, tafatt, besynnerlig och gammal, så ni
finge skämmas för mig, och vi skulle gräla — vi
kunna ju ej ens låta bli det nu, som ni vet — och
Jag skulle aldrig kunna tycka om fina sällskaper, som
ni gör, och ni afskyr mitt skriftställeri, och utan det
kan jag ej lefva, och vi skulle blifva olyckliga och
önska, att vi icke hade gift oss — och allting skulle
bli rysligt!"’

"Ar det någonting mera?" frågade Laurie, som
fann det svårt att med tålamod lyssna på detta pro-
fetiska utbrott.

"Nej, ingenting mera — med undantag af att
jag icke tror, att jag någonsin skall gifta mig. Jag
är lycklig, som jag är, och älskar min frihet alltför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free