Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
gifvarinnan, hvilken de betraktade som- en slags
félik gudmor, som satt der uppe och skakade ned mi-
rakulösa gåfvor, hvilka passade för deras smak och
behof. Om Betty hade behöft någon belöning, skulle
hon funnit den i de strålande ansigten, som alltid
med leenden och nickningar vändes upp mot hennes
fönster, och i de små lustiga bref — fulla af plumpar
och tacksägelser — som kommo till henne.
De allra förste månaderne voro mycket lyckliga,
och Betty brukade ofta se sig omkring och säga:
«Hvad detta är skönt!", då de alla sutto tillsammans
i det soliga rummet, barnen sprattlande och krypan-
de på golfvet, modren och systrarna arbetande inär-
heten och fadren läsande högt med sin behagliga röst
i de gamla visa böckerna, hvilka tycktes vara rika
på goda och tröstande ord, som lika väl kunde tilläm-
pas nu, som då de skrefvos för många hundra år
sedan — ett litet kapell, der en faderlig prest lärde
sin hjord de svåra lexor, som alla måste lära och
försökte att visa dem, att hopp kan trösta kärlek och
tro göra undergifvenhet möjlig. Det var enkla pre
dikningar, hvilka gingo rakt till deras själar, som
lyssnade på dem, ty fadrens hjerta var i prestens
religion, och den ofta brutna rösten förlänade en dub-
bel vältalighet åt de ord, han sade eller läste.
Det var väl, att denna fridfulla tid hade blifvit
dem gifven såsom en beredelse till de dystra stunder,
som skulle komma; ty småningom sade Betty, att
«nålen var för tung", och lade ned den för alltid.
Det tröttade henne att tala, ansigten oroade henne,
plågan gjorde anspråk på henne såsom sin tillhörighet,
och hennes lugna sinne blef på det sorgligaste stördt
af de smärtor, som plågade hennes svaga kropp. Ack,
min Gud! sådane tunga dagar, sådana långa, långa
nätter, sådana svidande hjertan och anropande böner,
då de, som älskade henne mest voro tvungna att
se de magra händerna bedjande sträckas ut emot dem
för att höra det bittra ropet: "Hjelp mig! hjelp mig!”
och att då känna, att det icke fanns någon hjelp. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
