Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
sig deremot, ty det syntes henne orättvist, att hennes
få fröjder skulle minskas, men hennes bördor göras
tyngre, och lifvet bli allt hårdare och svårare, ju
mera hon sträfvade framåt. Somliga menniskor tycktes
blott ha fått solsken och andra endast skugga; och
det var icke rätt, ty hon hade försökt mera än Amy
att blifva god, men hon hade aldrig fått någon be-
löning — endast svikna förhoppningar, bekymmer
och hårdt arbete.
Stackars Hanna! Detta var mörka dagar för
henne, ty någonting likt förtviflan kom öfver henne,
då hon tänkte på att tillbringa hela sitt lif i detta tysta
hus och vara skyldig att ha omtanka för hundra saker,
men blott få några fattiga förströelser, och hennes
pligt tycktes aldrig bli lättare. "Jag kan ej göra
det. Jag var ej ämnad till ett sådant lif som detta,
och jag vet att jag skall befria mig derifrån och
företaga någonting förtvifladt, om icke någon kommer
mig till hjelp," sade hon till sig sjelf, då hennes
första försök misslyckades och hon fölli detta dystra,
olyckliga själstillstånd, som ofta kommer, då starka
viljor måste gifva vika för det oundvikliga.
Men det kom någon, som hjelpte Hanna, fastän
hon icke igenkände sina goda englar straxt, emedan
de buro alltrör välkända drag och begagnade sådana
enkla trollord, som bäst passa för den arma mensklig-
heten. Ofta hände det, att hon rusade upp om nät-
terna, i tanke att Betty ropade henne, och då hon
fick se den lilla tomma sängen, kom den henne att
gråta med hela det bittra utbrottet af en icke under-
gifven sorg. "O, Betty, kom tillbaka! kom tillbaka!"
ropade hon, och det var icke förgäfves som hon
sträckte ut sina längtansfulla armar, ty modern var
lika snar att höra hennes suckar, som hon hade varit
att höra systerns svagaste hviskning, och kom och
tröstade henne. Men det var icke blott med ord,
utan med denna fördragsamma ömhet, som lindrar
medelst ett vidrörande och med tårar, hvilka voro tysta
påminnelser om en större sorg än Hannas, och brutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
