Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
lik hundra andra, som lät sin natur träda i dagen och
var ledsen, elak, sorglös eller energisk allt efter som
hennes lynne för tillfället var. Det är högeligen akt-
ningsvärdt att säga, att vi alla äro goda, men det
blifva vi icke med ens, och det fordras en lång strid,
en skarp strid, ja, en genomgående kamp, innan nå-
gon af oss lärt sig att få ett riktigt fotfäste. Hanna
hade kommit så långt, att hon lärde sig göra sin
pligt och kände sig olycklig, då hon icke gjorde det;
men att göra den gladt — ah, det var en annan sak!
Hon hade ofta sagt, att. hon önskade göra någonting
stort, och det betydde ingenting, huru svårt det än
var, och nu hade hon fått sin önskan uppfyld — ty
hvad kunde vara skönare, än att egna hela sitt lif
åt far och mor och försöka göra hemmet lyckligt för
dem, som de gjort det för henne? Och om svårig-
heter voro nödvändiga för att öka glansen af för-
söket, hvad kunde vara hårdare för en orolig, äre-
lysten flicka, än att afstå från sina egna förhoppnin-
gar, planer och önskningar och gladt lefva för andra?
Försynen hade tagit henne på orden; här var
det förelagda arbetet, men det var icke hvad hon
hade väntat, utan någonting bättre, ty jaget hade
icke någon del deruti. Men kunde hon utföra det?
Hon beslöt att försöka, och vid första försöken fann
hon den hjelp, jag nyss har omtalat. Hon fick äfven
annan hjelp, och hon mottog den — men icke som
någon belöning, utan som en tröst och på samma
sätt som "Kristen" mottog den svalka, som det lilla
lusthuset erbjöd honom, der han hvilade, då han klätt-
rade uppför berget, som kallas "Svårighet".
"Hvarför skrifver du ej? Det brukade ju alltid
göra dig lycklig,” sade modern en gång, då ett an-
fall af tröstlöshet kom ötver Hanna.
"Jag har ingen lust att skrifva, och om jag än
hade det, så skulle ingen bry sig om, hvad jag
skrifver,’’
"Vi göra det. Skrif någonting för oss, och bry
dig icke om den öfriga verlden. Försök det, mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
