Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
inte riktigt väl till mods, men han låtsade som om
ingenting hänt och visade sig på de ställen, där man brukat
se honom. Han hördes med uppriktigt beklagande
omtala fru Horstmanns död. Ju mera man fick veta om
hans förhållande till den avlidna, desta starkare blev
den allmänna oviljan mot honom. Även personer, som
inte annars brukade vara kräsna, undveko honom. En
dag, då han kom på visit hos fru Oswald, meddelade
betjänten honom, att frun var bortrest utan att
efterlämna någon adress.
Bert stannade ännu någon tid i staden, men då han
med varje dag blev mer och mer ensam, började han
längta efter en miljöförändring. Han sålde allt han
kunde bli av med av sina ägodelar, stängde sin bostad och
avreste till Paris.
Efter sin hemkomst från kliniken bodde Horstmann
tillsammans med Lotte i ett hus i Slottsträdgårdsgatan.
Den unga flickan lät genast fadern få reda på, att hon
var förlovad. Horstmann gav med glädje sitt samtycke.
Klaus Fernow blev nu en daglig gäst och gjorde vad han
kunde för att göra livet så drägligt som möjligt för
sin blivande svärfar. Det unga paret insåg dock snart,
att deras ansträngningar i denna riktning hade föga
resultat. Horstmann fortsatte att vara tyst och
sluten, han syntes tycka bäst om, att man lät honom
vara i fred med sina egna tankar. Han var i regel
lugn och stilla, men besöken hos undersökningsdomaren
gjorde honom alltid så nervös och upphetsad, att Lotte
till slut blev orolig. Hon önskade snart få slut på hela
den ledsamma historien.
Den dag processen skulle handläggas försvann
Horstmann. I sista ögonblicket greps han av skräck för att
infinna sig i domsalen och kunde ej uthärda tanken att
bli medelpunkten för allas blickar, att bli beglodd av en
nyfiken och illasinnad hop, han ville ej var med, då
hans livs olycka offentligt behandlades. Han hatade
ej mera sina fiender. Han brydde sig inte om,
huruvida de blevo straffade eller ej, han ville ej veta något
om dem eller deras öde. Den, som under de senaste
åren upptagit alla hans tankar, den, som varit föremå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
