Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
let för hans kärlek, hans hat, hans ångest och hans
harm, hon vilade nu i jorden. När han satt och
lyssnade till Lotte, som ödmjukt försökte vinna hans kärlek
med ömma ord, och hon försäkrade honom hur
kärleksfulla hon och Klaus Fernow skulle bli mot honom,
tänkte han för sig själv: "Det är mycket bra. De mena
väl! Hon är alldeles som modern, men det bryr jag
mig ju inte om. Det är oerhört likgiltigt alltsamman."
Han hade en känsla av, att hans liv var avslutat, att han
ej längre hade något med människorna att skaffa och
intet att eftersträva här på jorden.
I hospitalets fångenskap, i den malätna länstolen
vid det förgallrade fönstret och på den mossklädda
stenbänken i parken hade han förintats. Själ och kropp
voro som upplösta och han blev aldrig mera människa.
Där hade han kanske kunnat vegetera i många år,
suttit där med rynkad panna, hopknipna läppar och blicken
på den oöverstigliga muren. Men nu, då han på nytt
skulle leva ute i världen, föll han samman. Han märkte,
att hans kraft var bruten, hans lemmar stela, att han
ej i dag kunde nämna, vad som ägde rum i går och att
han ej längre var i stånd att få sin gamla vrede att
blossa upp. Han var en skugga av sig själv, en askhög,
där den sista gnistan var slocknad. Världen var en
annan, människorna voro honom främmande och
tråkade ut honom.
Morgonen till den dag, då han skulle infinna sig i
rätten för processen, stoppade han på sig litet pengar
och gick till järnvägsstationen utan att taga avsked av
Lotte. Han köpte en biljett till Elberfeld. Därifrån
begav han sig till fots i väg mot Luringen. Det var en
lång promenad och han passerade många byar. Då och
då vilade ban sig, därefter fortsatte han längs
Wupper-floden. Han såg svarta rökpelare stiga upp ur
skorstenarna, hörde ångvisslorna och maskinhjulens larm.
Han såg fabriksarbetare gå förbi i grupper. Efter
hand blev flodens vatten klarare, på båda stränderna
och längs den stigande landsvägen lyfte ekar och bokar
sina nyutslagna kronor. Men solens guldglans på de
nya löven lockade honom inte, han lyssnade ej heller till
Vansinnig eller icke? 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
