Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behof af all min kraft, bör och får icke min egen lilla
hustru beröfva mig modet eller dämpa min
handlingslust och kraft. Adjö, min hjärteskatt!»
Och han gick.
Jag bemödade mig att hämta mod. Hans sista
ord klingade ännu i mina öron. Ja, det var
uppenbarligen min plikt att icke endast icke nedslå hans
mod och förtröstan, utan tvärtom stärka dem i den
mån, jag detta förmådde. Det är ju den enda
utvägen för oss kvinnor att lägga i dagen vår patriotism,
det enda sättet att vinna någon delaktighet i den ära,
som våra män tillkämpa sig på slagfältet...
Slagfält! Borde det icke snarare benämnas slaktfält? Vi
begagna ju ordet »slaktning» såsom lika betydande
med ordet fältslag... Ty sedan hjältarne fallit efter
en mer eller mindre modig kamp, blifva de ju
liggande på slagfältet, på valplatsen, de arma, ofta mot
egen önskan och vilja i kriget utsläpade
människorna... blifva liggande där med öppna... röda...
blödande sår, och bland dem kanske... med ett högt
skri fullbordade jag denna fasa väckande tanke.
Min kammarjungfru, Betty, rusade in. Hon hade
hört mitt skri.
»För himlens skull, fru grefvinna!... Hvad har
händt?»
Jag betraktade flickans anlete, Äfven hon hade
förgråtna ögon. Jag gissade, att hon redan hört den
nedslående nyheten. Hennes trolofvade var soldat.
Jag erfor ett oemotståndligt behof att trycka denna
olyckssyster till mitt hjärta.
»Det är icke så farligt, mitt barn», yttrade jag
vemodigt... »De draga bort under hurrarop med
flygande fanor, med klingande spel, men... komma
de väl någonsin tillbaka? Få vi återse dem?...
Få vi ännu en gång sluta dem i våra armar?...
Eller hafva vi sett dem för sista gången?»
»Ack, grefvinna!... Ingalunda alla vända
tillbaka!» utbrast hon och tårekällorna började ånyo
flöda öfver sina bräddar.
Min tant inträdde och alltså måste Betty försvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
