Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han slog sig ned på en taburett vid min sida och
sökte skänka tröst i mitt lidandes kalk.
»Min älskling!» yttrade han. »Mod blott! Du
måste tillkämpa dig fattning. Saken innebär ju endast
en mycket ringa fara. Snart vända vi tillbaka såsom
segrare... Och då skola vi känna oss dubbelt mera
lyckliga... Du får inte gråta så... det
söndersliter mitt hjärta... Jag börjar nästan ångra, att
jag iklädt mig förbindelsen att följa med... Men
nej, det får, det kan jag icke. Besinna, huru det är!
Om mina kamrater och vänner tåga ut, med hvilken
rätt skulle väl jag kunna ensam stanna hemma vid
fredlig härd? Du själf, min älskling, skulle aldrig
kunna känna dig stolt öfver din make, ja, du skulle
troligen blygas för min skull, om jag visade mig feg
nu, då det just gäller att ådagalägga mod och
tapperhet. Förr eller senare måste ju den dagen komma,
då jag icke kan undgå att mottaga elddopet. Förrän
detta skett, har jag icke den rätta känslan af att vara
man och soldat... Tänk, huru glädjande du skall
finna det, när jag kommer tillbaka med en tredje
stjärna på kragen och måhända därjämte ett kors
på bröstet!...»
Jag lutade mitt värkande hufvud mot hans skuldra
och — fortfor att gråta. Huru småsinnad och oädel
var icke den tanke, som nu åter reste upp sitt hufvud
i mitt inre! Stjärnor och kors föreföllo mig i denna
bittra stund som idel värdelöst glitter, idel tomt
och betydelselöst prål... Icke ens tio kors och lika
många ordnar på detta bröst skulle kunna ersätta
mig förlusten, om möjligen en kula genomborrade
hans trogna, ädla hjärta...
Arno kysste varmt och länge min panna.
Därefter sköt han mig med mild hand åt sidan och steg
upp.
»Käraste! Jag måste nu gå till min öfverste. Gråt
nu du ut under tiden! Då jag kommer tillbaka, finner
jag dig lugn, modig och glad, hoppas jag. Jag har
behof af att se dig sådan för att icke själf bli rof för
dystra aningar. Nu vid, den tidpunkt, då jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
