Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arno klädde sig skyndsamt. Under tiden yttrade
han till mig några hjärtliga ord, genom hvilka han
ville ingjuta tröst i mitt hjärta.
»Mod blott!... Mod, min egen Marta! Denna
lilla affär kräfver en tid af allra högst två månader.
Sedan vänder jag om till vårt kära hem... För
tusan!... Af ett tusen projektiler träffar endast en
enda och det är väl icke afgjordt, knappast troligt,
att den skall träffa just mig. Andra officerare hafva
ju hemkommit från sina krig; se till exempel din far!
En gång måste det ju ske. Du har förmodligen icke
gift dig med en husarofficer i den tanken, att hans
lefnadsyrke är hyacintplantering eller att hans enda
göromål är att på gator och promenader lysa med
sin stiliga uniform? Jag skall ofta sända dig bref,
d. v. s. så ofta det blir mig möjligt. Och jag skall
berätta, hvilket friskt och muntert lif man förer i fält.
Om ödet hade åt mig skiftat en sorglig lott, skulle
jag icke nu kunna känna mig så väl till mods. Det
hela är, ser du, endast en promenad, hvilken jag
företager i ändamål att förvärfva mig en orden. Tag
nu emellertid väl vara på dig själf och på vår lille
Ruru. Om jag vinner befordran, skall äfven han få
rycka upp ett steg på den militära rangbanan. Hälsa
honom från mig och kyss honom hjärtligt å mina
vägnar! Jag vill icke nu förnya gårdagens smärtsamma
afsked af den lille älsklingen. En gång i framtiden
skall han känna både glädje och stolthet, då hans
far förtäljer om sitt deltagande i de stora segrarne
på Italiens jord år 59...»
Jag lyssnade med begärlighet till hans ord. Hans
tillitsfulla tal gjorde mig godt. Han själf drog ju
gärna och med glädje ut i striden. Min smärta var
således egoistisk och därför helt och hållet
oberättigad... denna tanke borde väl kunna förläna mig
kraft att öfvervinna sorgen.
Ännu en gång hördes en knackning på dörren.
»Det är redan hög tid, herr löjtnant!»
»Är strax färdig... kommer om ett ögonblick!»
Han utbredde sina armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
