Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brons smyckade klockan sade »tick-tack». — Kunde
då icke alla dessa ting inse, att det var den sista
natten? Mina af gråten uppsvällda och tunga
ögonlock sjönko ned. Småningom domnade medvetandet.
Hufvudet lät jag omedvetet närma sig kudden, och
när det uppnått denna plats hade jag redan
inslumrat. Men huru ofta detta än skedde... för hvarje
gång sof jag endast några minuter. En blick på
klockan öfvertygade mig därom. Knappt hade min
tanke öfvergått till en dimmig och så att säga
formlös dröm, förrän mitt hjärta sammansnördes, stod
stilla några ögonblick och slutligen återtog sin
rörelse genom en våldsam klappning, hvilken
naturligtvis ryckte mig upp ur slummerns armar. Det var
samma ångestfulla känsla som man erfar, då man
väckes af ett nödrop eller af en bullrande
brandsignal... Och denna gång var signalropet:
»afsked!... skilsmässa!»
När jag för tionde, kanske tolfte gången for upp
ur sömnen, hade dagen inbrutit och ljuset flämtade
matt, emedan det var nära att slockna. Man
klappade på dörren.
»Klockan är sex, herr löjtnant!» anmälde
ordonnansen, hvilken erhållit min mans befallning att väcka
honom i god tid.
Arno vaknade genast... Nu var således
smärtans stund inne. Jag stod vid porten af mitt
Getsemane. Nu måste vi båda till hvarandra säga det
grymma ordet »farväl!»
Vi hade öfverenskommit att jag icke skulle
beledsaga honom till stationen. Om vi båda finge
se och äga hvarandra en fjärdedels timme mer eller
mindre, det hade ju under dessa omständigheter en
ringa betydelse. Och min hjärtesorg vid den sista
omfamningen ville jag icke blotta inför främmande,
kalla och likgiltiga ögon. När afskedskyssen växlats,
ville jag vara ensam i mitt gemak för att kunna fritt
gifva luft åt min smärta, för att kunna kasta mig
ner på golfmattan och skrika... skrika högt af
smärta och kval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
