Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du tänker alltid blott på dig själf och på de
enskilda individerna, Marta. Men här gäller det ju
hela vårt fosterland, hela vårt kära Österrike.»
»Består då icke hela detta Österrike af idel
enskilda personer? Är Österrike, taget i denna mening,
någonting annat än samlingen af de mänskliga
individer, som bo inom dess landamären?»
»Mitt kära barn... ett rike, en stat lefver ett
längre och mera rikt lif än individerna. Dessa
försvinna från skådeplatsen den ena efter den andra,
generation efter generation, under det att däremot
riket, staten mer och mer utvecklar sig, tillväxer i
storhet, i makt, i ära, eller ock går tillbaka,
krymper samman och försvinner, i händelse det låter sig
öfverflyglas och besegras af andra riken och stater.
Därför är rikets existens, välfärd, makt och storhet
ett det allra högsta, det allra ädlaste och
maktpåliggande mål, efter hvilket hvarje människa bör sträfva
och för hvilket den enskilde måste beredvilligt när
som helst offra sitt lif.»
Dessa ord inpräglade jag omsorgsfullt i mitt minne
för att kunna samma dag, när jag blifvit ensam,
anteckna dem i min dagbok. Jag fann dem på ett lika
kraftigt som öfvertygande sätt gifva form åt just de
idéer, som jag under min studietid hade insupit ur
de historiska läroböckerna och hvilka under den
senare tiden, d. v. s. allt sedan Arno drog ut till
striden, varit utplånade ur mitt minne. Jag ämnade nu
så kraftigt som möjligt haka mig fast vid dessa idéer.
Möjligen kunde jag nu finna hugsvalelse och tröst för
mitt sörjande hjärta i den föreställningen, att min
älskade make fallit för en stor sak samt att äfven min
olycka utgjorde en beståndsdel af samma stora sak.
Min goda tant Maria hade emellertid helt
annorlunda beskaffade tröstegrunder till sitt förfogande.
»Gråt då icke så, mitt kära barn», plägade hon säga,
när hon fann mig försjunken i sorg och grämelse.
»Du får inte vara nog egoistisk att beklaga honom,
som ju nu har det vida bättre än han någonsin, äfven
under de lyckligaste förhållanden, kunnat få det här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
