Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvar sökte göra allt för att lindra min djupa sorg
samt bemötte mig med ett slags vördnad, hvilken
gjorde mig mycket godt. I mitt sorgliga öde sågo de
uppenbarligen, så att säga, någonting heligt...
något, som ställde mig högre än min omgifning, till
och med ett slags förtjänst. Näst efter det blod,
som soldaterna utgjuta på fosterlandets offeraltare,
utgöra ju de tårar, hvilka på samma altare gjutas
af de stupade krigarnes mödrar, hustrur och
fästmör, den heligaste libation. Därför var det också
en lugn och stilla känsla af stolthet, ett slags
medvetande om att det, så att säga, medförde en
militärisk värdighet att hafva på ärans fält förlorat en
innerligt älskad make... detta allt var det, som allra
kraftigast gaf mig hjälp att uthärda min bittra sorg.
Och jag var ju icke den enda. Huru många, många
rundtomkring i hela vårt land hade icke nu att sörja
någon i den italienska jorden hvilande släkting eller
dyrbar vän...
Någon mera detaljerad berättelse rörande Arnos
död bekom jag icke då. Man fann honom stupad, kände
igen honom och beredde åt honom en graf — detta
var allt, hvad jag fick veta. Säkerligen ilade hans
sista tankar till mig och till Ruru, hans lille älskling.
Hans hugsvalelse och tröst under de sista
ögonblicken var helt säkert det medvetandet: jag har
uppfyllt min plikt... mer än min plikt.
»Vi äro slagna... allt är förloradt!» upprepade
min far, sedan han satt sig vid min sida på
trädgårdssoffan.
»Således hafva våra offer skett förgäfves»,
yttrade jag med en djup suck.
»Lyckligast äro de offrade, emedan de äro
omedvetna om den skymf, som drabbat oss. Men vi skola
helt visst skaffa oss revanche, om det också nu
slutits fred.»
»Fred!... Det gläder mig och Gud vare lof
därför! Visserligen kommer freden försent för mig...
men dock blifva ju många tusen andra
förskonade.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
