Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som möter henne här i lifvet? Den är väl till största
delen beroende af de medfödda, de från föräldrar och
förfäder nedärfda anlagen... Eller är icke detta
äfven Eder mening?
»Det, som Ni behagar kalla medfödda anlag, är
ju i själfva verket ingenting annat än tillfälligheter...
idel tillfälligheter, de flesta nedärfda från fäderna,
men dock endast tillfälligheter.»
»Går Ni icke för långt?... Är det verkligen Er
allvarliga mening, att en usel, karaktärslös, nedrig
människa icke själf är skuld till sin uselhet? Är det
Er åsikt, att hon... oskyldig som hon skulle vara
till sin egen uselhet... icke kan och icke bör vara
föremål för vår afsky?»
»Det ena är ingalunda en nödvändig följd af det
andra. En sådan människa är visserligen icke ensam
skuld till sin uselhet. Större delen af skulden hvilar
på förfäderna, som åt honom efterlämnat ett sådant
arf. Men man måste i alla händelser känna afsky för
honom... I motsatta fallet är förhållandet enahanda.
Ni, ädla fru grefvinna, rår icke för, har icke skaffat
Er själf Er skönhet, men likväl är det ett obestridligt
faktum, att Ni är beundransvärd.»
»Baron Tilling!... Vårt samtal har ju hela
tiden varit värdigt två förnuftiga människor och vi
hafva samtalat om lifvets viktiga frågor... har jag
väl då gjort mig förtjänt af att blifva af Er bemött,
som om jag vore en efter komplimanger trängtande
och törstande salongsdam?»
»Förlåt mig!... Det var ingalunda min
mening. Jag fann tillfälligtvis ett argument ligga nära
till hands, och jag begagnade mig däraf.»
En liten paus följde.
Tillings blick hvilade oafbrutet på mitt ansikte,
på min person, och jag sade mig själf, att den
blicken innebar beundran... ja, kanske till och med
ömhet. Dock sänkte jag icke mina ögon. Jag var
icke okunnig därom, att konvenansen kräfde af mig,
att jag under dylika förhållanden skulle spela blyg
och slå ned mina ögon och antaga ett utseende, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
