Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
133
aldrig lämnat mig någon ro, utan under de senare
veckorna förföljt mig natt och dag. Jag infann mig här
endast och allenast därför, att jag önskade se
kejsare-paret och fattighjonen, hvilka skulle i broderlig sämja
och utan hänseende till deras vidt skilda sociala
ställning medverka såsom aktörer i skådespelet. En
verklig kejsare och en verklig kejsarinna! Nå... Gud är
den, som har att döma, icke jag.
Just i detta ögonblick, då jag för första gången
sedan vi skildes icke tänkte på Tilling — just då blef
jag plötsligt honom varse. Genast efter slutad mässa
hade hofvets funktionärer inkommit i salen. I deras
sällskap, såsom deras släp, följde naturligtvis
gene-ralitetet och officerskåren. Min blick gled likgiltigt
fram öfver de uniformsklädda herrarnes gestalter...
de funnos där icke för att utföra roller, utan blott
för att befolka scenen Men där fanns icke någon,
som väckte min uppmärksamhet, icke en enda,
hvilken förtjänte en blick. Jag vände bort min blick, jag
flyttade den från scenen till samlingen af åskådare.
Och knappt hade jag gjort detta, innan jag
varseblef... Tilling. Han hade tagit plats midt emot
oss. Jag kände det, som om en elektrisk stöt ilat
genom min kropp. Han såg icke i den riktning, där
jag befann mig. Men jag tyckte mig finna, att ett
uttryck af lidande, af djup sorg var lägradt öfver hans
ansikte^- att hans kära drag talade om lidande och
ve. Jag började brinna af begär att få åtminstone
genom en stum, men innerlig handtryckning öfvertyga
honom om min medkänsla, mitt medlidande, min.
kärlek. Med en viss envishet lät jag min blick
under en lång stund hvila på honom. Jag hyste det
hoppet, att mina ögon skulle med magnetisk kraft
draga och tvinga honom att se upp, att...att se
mig! Men det var nu helt och hållet förgäfves.
»Nu komma de... de komma!» utropade nu
Rosa. Jag kände samtidigt hennes lilla armbåge
beröra min sida. »Nej... se!... se!... Men se då!
... O, Gud!... o, Gud!.... så vackert!... så för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
