Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
132
bolisera och hos oss såsom ett oeftergifligt bud
inskärpa ödmjukhetens plikt, och själf förnedringens
förtjänst... konsten att finna och vandra den smala
vägen till himmelen...
Huruvida där i hela samlingen af de närvarande
fanns någon, hvilken intogs af religiös stämning, det
vet jag naturligtvis inte. För min egen del satt jag
i ungefärligen samma spänning, som vi alla känna
från teatern och som vi erfara, då vi med retlig
otålighet lyssna till ouvertyrens skrällande toner och
längta efter att ändtligen få se den pjäs, som lockat
oss dit. På teatern plägar jag, sedan hälsningarne
blifvit växlade från loge till loge, fästa min blick på
ridån och önska, att den snart måtte upphissas. Jag
kan icke berömma mig af, att den nyfikenhet, med
hvilken jag nu stirrade på ridån... detta täckelse,
som snart skulle aflägsnas... var annorlunda
beskaffad än den nyfikenhet, jag på första, bästa teater
känner, innan skådespelet — tragedien eller lustspelet —
börjar. Framför ridån sågs redan nu en viktig del
af dekorationerna... nämligen ett långt, långt bord,
just det bordet, omkring hvilket de tolf gubbarne och
de tolf gummorna skulle taga plats, då ceremonien
började.
Ehuru allt detta förekom mig såsom både af
gammalt bekant och till på köpet synnerligen tarfligt till
uppfinning och utförande, erfor jag då en viss
nyfikenhet, ja, en stark sådan, och... man må nu
därom säga hvad som hälst... säkert är, att en
nyfikenhet af det slag, jag nu kände, är redan i och för
sig själf en mycket angenäm känsla och att den,
åtminstone för ögonblicket, undantränger våra
bekymmer, de sorger, som behärska våra tankar. En sorg,
hvilken aldrig ett ögonblick lämnade mitt hjärta
i ro var denna: »hvarför döljer sig Tilling?...
Hvarför kommer han icke hit?... Hvarför skrifver han
icke?... Hvarför talar han icke?... Hvarför ser
jag honom icke här?... Hvarför ser det ut, som
om han med flit hölle sig undan?» vi|
Nu hade emellertid denna plågsamma fixa idé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
