Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i 62
följa mitt eget hjärtas maning. Och dessutom fanns
naturligtvis vid detta tillfälle icke någon plats i min
själ för en allvarlig sorg eller en verklig bedröfvelse.
Den underbara, den stora, den härliga lycka, som
under minuterna närmast före min fars olägliga
ankomst hade likt en strålande morgonstjärna
uppstigit på min lefnadshimmel, var ännu alltför liflig,
alltför mäktig, alltför öfversvallande för att kunna lämna
rum för misstämning af något slag.
* *
Då jag följande morgon vaknade, skedde det med
en känsla, hvilken var alldeles lik den, med hvilken
jag såsom barn plägade uppvakna på årets
högtidligaste dag — juldagsmorgonen... samma känsla,
med hvilken jag såsom brud hade uppvaknat på min
bröllopsdag. Det var samma väntan... samma oro,
samma sinnesskakande medvetande om, att den
inbrutna dagen skulle åt mig medföra någonting
glädjande, någonting för mig oerhördt, någonting
ovanligt. Litet malört i min glädjebägare skänkte mig
visserligen min fars den föregående dagen uttalade
ord... men jag var icke sen att ur sinne och hjärta
bortjaga alla obehagliga sorgliga tankar.
Klockorna i kyrktornen hade ännu icke slagit nio,
då jag vid ingången till Praterpromenaden lämnade
mitt ekipage och besteg ridhästen. En stalldräng hade
i god tid ledt den dit för min räkning. Vädret var
mildt. Violerna spredo omkring sig i luften en
angenäm doft... en doft af vår... en aning om
sommar. Visserligen var himmelen mulen, men hvad
bekom detta mig? I mitt lyckliga hjärta fanns ju så
mycket mer värme och solsken. Under natten hade
det regnat... trädkronornas rika löfverk prunkade
med den mest friska och för ögat välbehagliga
grönska. Från marken, som blifvit uppfriskad af regnet,
uppstego fuktiga, ljumma ångor.
Ännu hade min gångare icke tagit hundra steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
