Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
244
»Jag!.... Nej, naturligtvis inte!... Det finnes
väl i hela världen icke någon fru, som icke
förtiger...»
»Alldeles riktigt!... Men då borde du också
inse, att det gifves saker, som hvarje man plägar
förtiga. Ni kvinnor böra förtiga, hvad er kärlek bringat
er i fröjd och lycka. Vi män böra icke pråla med
berättelser om våra lidanden i krig. Det första skulle
afkläda en kvinna hennes förnämsta dygd —
kyskheten. Det senare skulle afkläda oss män vår
hufvud-dygd — modet. Smekmånadens sällhet och
slagfältens fasor — om dessa ting kan ingen ’kvinnlig
kvinna’, ingen ’manlig man’ berätta något i anständigt
sällskap. Om du suckat eller fällt tårar under
kärlekens sällhetsstunder... om jag ropat högt af skräck
under dödens liehugg... icke vill du väl inför
världen röja en sådan sinnlighet — icke vill väl jag
inför en oförstående människohop röja en sådan
feghet?... Icke sannt, min egen hjärtevän?»
»Har du verkligen ropat af skräck, min egen
Fredrik?... Har du verkligen darrat?... Mig kan du
ju anförtro detta ,.. anförtro allt. Jag fördöljer ju
icke inför dig, hvilken fröjd min kärlek b>ereder mig
... Så kan väl också du...?»
»... för dig tillstå den dödsångest, som på
valplatsen griper oss krigare... Är det så du menar?
Nåväl, huru skulle väl någonting annat vara möjligt?
De vackra fraserna, de fagra dikterna ljuga i detta
hänseende... Ack, hos de mera manhaftiga
förmår visserligen stoltheten kväfva yttringar af
denna ångest, denna fasa, men... men den bor dock
i deras hjärta, den söndersliter deras själ. Men ack...
huru många af dessa arma människor har jag icke
hört stöna och jämra sig:... O!... O!...
Hvilka förtviflade blickar, hvilka af dödsfruktan förvridna
ansikten har jag icke skådat ,.. till hvilka fasa
väckande klagorop, till hvilka vreda förbannelser har jag
icke lyssnat!... O, jag ryser, när jag tänker på allt
detta...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
