Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
247
flödigt. Längre fram skulle vi helt visst förmå sätta
oss öfver sådant, ty när två människor äro allt för
hvarandra, äro de okänsliga för andras meningar.
Den sålunda vunna säkerheten för framtiden höjde
ännu mera glädjen öfver det närvarande. Och det
närvarande var ju i sin ordning så härligt i
jämförelse med den gångna tidens mörka, dystra
bakgrund... Ja, jag kan skildra det hela endast genom
att ännu en gång upprepa: det var en härlig tid.
Numera var min son Rudolf en sjuårig »liten man».
Han började lära sig läsa, skrifva och räkna och hans
lärarinna — var jag. Jag skulle icke velat unna en
»bonne» denna glädje — hvilken helt visst icke skulle
förekommit henne såsom en glädje — att se denna
barnasjäl utveckla sig och att inviga den i vetandets
första mysterier. Ofta togo vi den lille med oss vid
våra promenader och aldrig tröttnade vi att i mån af
förmåga besvara alla de frågor, som hans vaknande
vetgirighet ställde till oss. Aldrig gåfvo vi honom
en osann upplysning och aldrig tvekade vi att med
ett »det vet man icke, Rudi!» besvara de frågor, om
hvilka vi icke förmådde gifva någon upplysning —
om hvilka icke någon här i världen kan gifva
upplysning. Till en början inträffade det vid sådana
tillfällen, att Rudolf icke kände sig belåten med dessa
svar, utan upprepade frågan inför tant Maria eller
morfar eller... barnjungfrun, och då erhöll han
naturligtvis synnerligen värdefulla förklaringar. Med
triumf i ögonen och på läpparne plägade han då
komma till oss och utropa: »Ni vet icke, hur gammal
månen är?!... Men jag vet detta. Den är sex
tusen år.» — Min Fredrik och jag växlade då en stum
blick. I den blicken och i den tystnaden låg en hel
värld af pedagogiska bekymmer och betänkligheter.
Mig vållade det stort bekymmer, att såväl min
far som min bror aldrig sysselsatte honom med annat
än att »leka soldat». Hvad vill det säga att hafva
och vara »en fiende» samt att »hugga in på en fiende»,
det inplantades hos honom redan tidigt, jag vet knappt
huru. En dag blef Fredrik och jag varse, att Rudolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
