Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2 gg
ack!... de allra flesta måste stödjas eller bäras.
Hvarje bår, som fanns till hands, blef genast tagen i
anspråk, och de stackare, för hvilka inga bårar funnos,
måste under vänttiden ligga utsträckta på
platfor-men och under tusende kval vänta där, till dess
bärarna fingo tid att återkomma och af hämta dem.
Jag hade just satt mig ned på en kista, då man alldeles
vid mina fötter lade ned en sårad krigare, hvilken
oafbrutet utstötte ett gurglande och rosslande läte. Jag
lutade mig ned för att yttra till honom ett deltagande
ord, men måste ögonblickligen rygga förskräckt
tillbaka. Synen var fasansfull. Underkäken var — borta.
Ena ögat var utslitet... En äcklig, kväfvande
blodlukt mötte mig... Jag skulle velat springa upp och
fly... fly långt bort, men i stället kände jag mig
dödssjuk och mitt hufvud sjönk häftigt tillbaka mot
den bakom mig varande väggen. »O, du fega
varelse!» förebrådde jag mig själf... Och hvad har
väl jag att göra här... här bland all den jämmer
och bland allt detta elände... jag förmår ju icke
uträtta ett enda grand... här, där jag känner en
sådan vämjelse för allt detta gräsliga, som öfverallt
möter mina blickar?... Endast tanken på min
Fredrik ingaf mig nu något litet mod... Ja, ja, för
honom ville jag, kunde jag, skulle jag uthärda allt...
allt... allt, äfven om jag skulle påträffa honom i
ett så ohyggligt tillstånd som denne sårade framför
mina fötter. Jag skulle utan ett ögonblicks tvekan,
utan en skymt af obehag omfamna och kyssa honom
och all vämjelse, all fasa, all förfäran skulle vika
undan, likt naturens dimmor för morgonsolen, vika
undan för den allt, allt besegrande känslan —
kärleken... »Fredrik... min Fredrik, jag kommer, jag
kommer!» upprepade jag gång på gång.
En fasansfull, en fruktansvärd tanke genomilade
min hjärna, kom mitt hjärta att stanna: »tänk, om
denne vore min egen Fredrik!»
Jag samlade alla mina krafter och betraktade ännu
en gång samt mera uppmärksamt den olycklige..
Nej, det var, gudilof, icke han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
