Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
317
på den första, bästa, smutsiga halmkärfve, där man
lägger ned dem, sedan de burits in i ett kanske förut
öfverfullt rum. Många dö tyst och stilla, men lika
många af lida under de gräsligaste förbannelser...
Sådana förbannelser månde den herr Twinning från
London någon gång i sitt lif hafva hört, innan han på
konferensen i Genf framställde följande förslag: »Om
en sårad soldats tillstånd är hopplöst, vore det då icke
bäst, att man först meddelade honom religionens tröst
och sedan — gjorde en hastig ända på hans dödskamp.
Han sluppe då att lämna lifvet med en hädelse på
tungan.»
»Så okristligt:» utbrast fru Simon.
»Hvilket?... Att gifva honom nådestöten...?»
»Nej — den åsikten, att en förbannelse, hvilken
går öfver tungan under de mest outsägliga kval, skulle
vara farlig för den så hårdt marterades själ... Så
orättvis, så obarmhärtig är icke de kristnas gud. Och
helt säkert upplåter han sin himmel för hvarje fallen
krigare...»
»Muhammeds paradis tillförsäkras ju hvarje turk,
som dödat en kristen», invände doktor Bresser. »Tro
mig, fru Simon, alla de andar, hvilka framställas såsom
påbjudande krig och såsom seende krig med
välbehag... alla dessa gudar, hvilkas bistånd och
välsignelse präster och befälhafvare lofva de stridande såsom
mördarelön — de äro allesammans lika döfva för
hädelser som för böner...»
»O, doktor!» afbröt honom fru Simon. »Ser Ni
därborta!... Eldskenet vid horisonten!... En
brinnande by?»
»Nej, det är endast den uppgående månen.»
Jag försökte intaga en mera bekväm ställning och
satte mig något litet högre upp i vagnen. Doktorn och
fru Simon hade tystnat och efter en stund föllo mina
ögon åter igen. Denna gång var det verklig sömn...
Just i det ögonblick, då jag insomnade, erfor jag en
sådan sällhet, att till och med döden... sömnens
broder... skulle varit mig välkommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
