Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
392
När maj kom, reste vi till Paris för att besöka
utställningen. Jag hade ännu aldrig sett den praktfulla
världsstaden vid Semen. Jag var såsom bländad af
dess prakt och det utomordentligt rörliga lifvet. Paris
hade också aldrig kunnat visa sig mera till sin fördel
än nu, då kejsardömet stod på höjden af sin glans och
nästan alla Europas monarker voro församlade där.
Icke såsom en hufvudstad för ett enskildt land och
folk föreföll mig nu denna lysande stad, utan såsom
en internationell hufvudstad... denna samma stad,
som tre år senare blef bombarderad af sin granne i
öster. Alla Europas folkslag hade samlats till en
fredlig täflan på Marsfältet, där det stora
utställningspalatset blifvit uppbyggdt. Rikedomar, konstverk,
industrialster voro här sammanhopade i så oerhörda
massor, att hvarje besökande måste känna sig stolt
öfver att lefva i en så långt framskriden och allt jämnt
framåtsträfvande tid. Och jämte denna stolthet borde
väl den föresatsen väckas i hvarje hjärta, att icke
mera hejda denna kolosala och välsignelsebringande
kulturutveckling genom ett brutalt, ett bestealiskt
förstörelseraseri. Här voro ju nu församlade konungar,
furstar, diplomater, inflytelserika män af all slag. De
voro kejsarparets gäster. De öfverbjödo hvarandra
i- artigheter, lyckönskningar och vänskapsbetygelser
... var det väl möjligt att de samtidigt gingo och
rufvade på tillfälle att växla skott, bajonettstötar och
sabelhugg med sina franska vänner eller med
hvarandra?... Nej, sade mitt hjärta, det är icke
möjligt, absolut icke! Jag drog icke en, utan många
suckar af lättnad. Hela denna bländande, festliga
utställning tycktes mig vara en borgen för en ny,
glad æra af många, många fridens år. Det skulle
tyckte och tänkte jag, vara någonting så oerhördt som
ett öfverfall af vildar, som skulle kunna sätta vapen i
händerna på dessa civiliserade människor. Men draga
svärd mot hvarandra, det skulle de aldrig mera
kunna. Det skulle vi väl aldrig någonsin mera få
upplefva. Hvad som styrkte mig i detta hopp var ett
från trovärdigt håll ingånget meddelande, att kejsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
