Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpolekarens sista vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vAPENSMEDEN. 197
ansikte, medan dennes blickar leta efter sagor i afton-
rodnaden. Vemod blandar sig i åsynens fägring. Vemodet
gifver sig, som alla hans djupare känslor och lifligare
syner, rytmiska tonfall:
Oändligt är ditt tålamod, natur,
som djupet af (len våg, du öser ur;
skall dock till slut din hand ej varda trött
att efterbilda här på tidens ö
hvad i idéens värld ditt öga mött,
när allt hvad skönt du bildar måste dö?
Skall hon ej tveka, denna hand, en dag
att öfver blommans kalk och barnets drag
ett bimmelskt skimmer strö, då inom kort
det skimret dör som aftonrodnan hort?
De späda, som du ängelns fägring gaf,
o se dem, moder, hunna till sin graf!
Har än du skådat under dödens krans
på någon fårad pannas hvalf den glans,
den oskuldsglans du göt på henne? Nej,
på mannens ej, på kvinnans panna ej.
Du alstrar oupphörligt knopp vid knopp,
som byar och en skall bli ett vissnadt hopp.
Du väfver; jämt din väfnad rifves opp,
och likväl stannar ej din skyttels lopp.
Att icke längesen ditt mod dig svek,
och du förtviflad ur din verkstad vek
från denna evigt samma grymma lek!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
