Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpolekarens sista vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 VIKTOR RYDaERG.
Snart komma de farliga åren. Den högsta och ljuf-
vaste mänskliga skönheten den, i hvars fina ådernät
blodet flyter nektarrent och sprider en värme, som ej
är den djuriska åtråns - den skall tyna bort. hjärtats
omedvetna renhet skall tyna bort med den. Det är vår-
blommor. 1 hvilken gestalt skall den första kvinnokär-
leken möta Gunnar? Däraf beror så mycket. Liarpo-
lekaren erinrade sig en kväll, då han under gnistrande
stjärneljus har sonen på sin arm, och han mindes en
visa, som då diktade sig själf inom honom:
[itur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den.
Men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!
De stego upp och gingo vidare. Det återstod blott
en halftimmes väg till natthärbärget. Månen, som vid
solens nedgång skådade med askfärgadt anlete öfver höj-
derna i öster, lyste snart med klarblekt sken öfver nej.
den. Från toppen af en gran ett litet stycke in i mon
uppstämde taltrasten sitt kväde, för vackert för att man
ej skulle stanna och lyssna. - År det möjligt, fader,
att den, som sjunger så, icke skulle ha en själ en
själ, älskad af Gud? – Jag tror, gosse, att han har en
själ och är älskad af Und. - En odödlig själ? Alla
själar äro oförgängliga; allt, som är, är oförgängligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
